Just nu går jag Sveraks nya kurs Uppfödarettan, den är lika gedigen som Campus felinariumkurserna, samt så träffas vi digitalt varje torsdag för diskussioner, vilket är mycket roligt, lärorikt och värdefullt när andra uppfödare delar med sig om sina tankar och erfarenheter.
Att ha ett mål med sin uppfödning, oavsett djurslag, är självklart. Men målet kan ändra sig med tiden, det är trots allt djuren som bestämmer och styr vilken väg man hamnar på. vägen till mitt mål ligger inom en 20 års period, och det är inte säkert jag kommer i mål heller. Den perfekta katten finns inte och man ska ha kul på vägen. I mitt fall så är det Selkirk rex colourpoint med bra ögonfärg; blå. På vägen dit vill jag få fram friska, trevliga och rastypiska katter i alla möjliga färger, korthåriga och långhåriga. Det blir en spännande resa och jag vet inte om det kan ta stopp på vägen, det är en dyr hobby som tar mycket tid, både planering, administrativt och praktiskt, samt mycket känslomässigt krävande. Men katterna ger så mycket för mig, så just nu är detta mest en terapi, något annat att tänka på. Jag kommer alltid ha mina älskade, lockiga vänner ändå, oavsett uppfödning eller ej. Rasen är så underbar, så snäll, charmiga, nöjda och tystlåtna (utom vid löp då) med den underbart mjuka, lockiga pälsen. Ibland kan jag känna sorg, att jag inte upptäckte Sellisar och Britter tidigare och missat tid med dem , då dessa raser är helt underbara i sina personlgheter . De är ju inte klassade som allergivänliga, men jag reagerade på huskatt, ej på dessa raser. Barbro, som är homzygot, verkar funka allra bäst. Jag har även en överraskning på gång, håll koll i början på Mars!

Mitt bästa pälsverktyg är stålkammen, där den bredtandade delen används mest. Mr Jones, som är en Selkirk rex, långhår, har den tjockaste pälsen och kammas dagligen, ibland även med en tovutredare med brett emellan tänderna. Han får lätt tovar just nu, och det är inte skönt att ha, så då klipper jag heller en lite kortare frisyr, så det blir lite mer lättskött, så han är inte snygg nu. Jag rekommenderar inte att klippa katten själv, då man kan skada en katt som inte är still, men jag gör det själv ändå, då jag är ganska van, och så känner jag med fingrarna var toven slutar och huden börjar. Då använder jag en sax för angorakaniner, där spetsen är böjd uppåt, för att minska risken för att råka klippa katten i huden. Sen försöker jag dela toven som är kvar närmast huden, med fingrarna och kan sen försiktigt kamma vidare på den. Man kan ta tovutredningsspray, låta det torka in, så blir det lite mer lättkammat och mindre statiskt. Jag försöker hålla katten nöjd med godis och lek, ibland får man ta det i kortare omgångar, speciellt med yngre katter. Bad 1 ggr/ månad håller pälsen också mer lättskött och tovfri. Barbro har hittills aldrig fått en enda tov, och tappar heller ingen päls. Grodan kan få lite i armhålorna. Peppar peppar förblir deras pälsar såna.
Kommer ihåg en jourkatt jag fick in för många år sedan som var totalt täckt av tovar, han var så rädd, så jag ville inte åka iväg mer honom för klippning, så han skulle bli mer stressad just då. Jag lyckades klippa hela honom med sax, tog lite i taget och redde ut med fingrarna, två veckor tog det innan allt var borta. Han var nog lite äldre och väldigt lugn och tacksam. Sen blev han som en ny katt, glad, frimodig och busig <3