Jag tvekade att skriva om detta, en del skyggar av ämnet, men det är valfritt att läsa. Det är sorg nu. Min pappa gick hastigt bort för en vecka sedan. Mysan, som är farmor till Chokladnalle, var alltid vid hans sida och en stor tröst för honom, då han hade svår smärta pga trasig rygg. Hon har ju förstås min mamma kvar, men det är ändå hjärtskärande att höra hur hon letar och väntar på min pappa. De hade sina rutiner, vid tv fåtöljen skulle det vara kattgodis på kvällarna. Mamma har försökt ge henne, men hon satt bara och stirrade på den tomma fåtöljen. Han har tidvis legat på sjukhus, men då har hon tagit sitt kvällsgodis som vanligt. Pappa fick en kraftig hjärtinfarkt hemma och det blev dramatiskt då mamma och ambulanspersonalen försökte återuppliva honom. Mysan sprang och gömde sig. Två ambulanser kom med 4 personal som hjälptes åt, dörren stod öppen och mamma trodde Mysan sprungit ut i panik. Men det hade hon inte, utan hon kom fram från sitt gömställe senare. Jag tror hon förstod. Jag vet att katter har så mycket känslor. Nu får Mysan och mamma trösta varandra. Just nu känns det mest som kaos för oss närmast sörjande, det kanske inte blir så mycket uppdateringar här på ett tag, men jag tycker det är så viktigt att våga prata om döden och sorgen. Att våga prata med sörjande, oavsett vem de sörjer. Jag kommer ihåg att min pappa berättade att han kände lika skarp sorg när deras tidigare katt dött, som kring en människas bortgång, och jag kan bara hålla med. Det är en själslig smärta.

Han charmar alla med sitt coola och totalt bekymmerslösa sätt att vara. En förebild i denna numera tunga värld. Att vara i katternas värld är ju mycket enklare, men så finns en verklighet därute som inte går att strunta i. Jag har varit med på flera intressanta kattföreläsningar under våren. Genetik och kattvård. Så viktigt och intressant! Jag har ju haft ett mål med min Brittavel, att få fram colourpoint vitfläck, men det är för komplicerat genetiskt. Om jag får en höggradig vitfläck, så kan det vara svårt att veta den genetiska bakgrunden till de blå ögonen. Sen har jag inga möjligheter längre att resa långt för att hitta de bästa avelshanar till mina honor. Både då det gäller Zinnia och Donna. Jag har inte hälsan, orken och ekonomin för att helhjärtat fortsätta, och då känns det mycket bättre att få bestämma att sluta, för min inre frid. Jag har ju alltid en konstant inre stress att hitta de perfekta hemmen och kattens förlossning är alltid kritisk. Då jag har många mil till veterinären, ibland på ofarbara vintervägar, så blir det för svårt. Att vara kattuppfödare är ensamt och det krävs att man har ett bra socialt nätverk. Det är många mil till min närmaste kattklubb, så det finns sällan möjlighet att vara med på möten och aktiviteter, då jag lever med kroniska sjukdomar som gör mig konstant trött. Jag har fått minnen och vänner för livet, så inget av vad jag fått uppleva, vill jag ha ogjort.
Jag älskar att umgås med mina katter hemma, och ska framöver fortsätta med det, så denna blogg handlar fortsatt om katter, kattvälfärd och katthälsa m.m. Jag tycker Sverak och Djurskyddet är två mycket viktiga organisationer som jobbar för kattens status, och ska fortsätta mitt engagemang där, så gott jag kan.
Jag har även beslutat att gå över från fb och insta till BlueSky, där de senaste uppdateringarna på Chokladnalle finns.