Så glad att jag är godkänd på Uppfödarettan, testet var inte alldeles enkelt, men det är ju bra att hålla hjärnan i trim när man blir äldre, sägs det. Kunskapstestet bestod av två delar och den andra delen var svårast, tyckte jag. men som tur var, behövde man inte alla rätt. De digitala träffarna med andra uppfödare och diskussionerna var nog det som gav allra mest, och förhoppningsvis kommer det flera sådan tillfällen i andra sammanhang framöver. En ganska intensiv kurs med mycket material och träffarna 1 ggr/vecka, 3 tim varje gång, tog en del tid, så nu ska jag unna mig att vila min lilla hjärncell och ägna mig åt mer praktiska sysslor i vår. Kursen anser jag vara helt nödvändig innan man bestämmer sig för att bli uppfödare, så jag är väldigt glad att Sverak skapade Uppfödarettan i syfte att kvalitetssäkra.

Den 1 Mars kom jag hem med denna lilla söta tös; Åkersborgs Tinchi Tamba Point, Brittiskt korthår. Brunsköldpaddtabby colourpoint. Har länge tittat på colourpoint, men tänkt att jag inte skulle ha fler katter. Dock kunde jag inte bara låta blir att skicka ett meddelande till hennes uppfödare Anette Thorén Haage, med lite frågor. Jag har tidigare tittat på katter från Åkersborg, som är så vackra. Anette visade många foton på hennes mamma, syskon, kusin, mormor, mormorsmor och pappa. Så mycket värt att få se och höra om dem, linjerna och hur de är. Funderade sedan över jul och sedan var det klart. Kunde Anette tänka sig att sälja henne för avel och utställning, ev. utparning med Selkirk rex? Jo, det kunde hon. Så glad att jag fick möjligheten att köpa Zinnia och hon stortrivs här, på en gång var hon hemma och trygg. Jag kommer att skriva mer sen om resan med tåg, det gick väldigt bra att ta nattåget med egen djurkupé.

Detta är Bamsekullen, alldeles nyfödda. De är då växelvarma; poikiloterma och beroende av varandra, mamman och en varm bolåda, för att överleva. Igår var jag med på föreläsningen Förlossning och den nyfödda kattungen med veterinären Ulrika Hermansson. Det var en gedigen och faktaspäckad föreläsning med mycket veterinärmedicinska termer,  så det gällde att ha huvudet på skaft för att hänga med. (Viktigt med exakta termer då det kan bli missförstånd om fel ord används i ett kritiskt läge då allt ska gå snabbt hos vet.)
Problem som hypoxi, hypoglycemi, hypotermi, hypovolemi, hypokalcemi och en mängd annat som kan dyka upp kring förlossning och kattungar som är viktigt att ha med sig, gick Ulrika igenom. Men också viktigt när man kan vara lugn och när det är dags för veterinär. Ju mer man är påläst, desto mindre risk för att utsätta djuren för lidande i onödan och desto tryggare blir man själv, vilket är viktigt för mammakatt, då hon behöver en trygg och harmonisk doula.
Denna föreläsning ger mig mer verktyg, mer detaljer vad jag ska titta efter vid komplikationer, kattungar som inte är friska och om veterinärvård behövs. Ju mer jag som uppfödare kan göra själv, ger också mer avlastning för en redan hårt belastad veterinärkår, tänker jag. Jag måste också ta ansvar för att ta obekväma beslut, vilket flera deltagare tyckte var en lättnad att få lyfta i frågestunden,
I uppfödarettans veckodiskussioner har vi gått igenom enormt mycket, som erfarna uppfödare framförallt delat med sig av. Som inte finns att läsa sig till, den s.k tysta kunskapen. Jag är tacksam för det och fyller mina pärmar med anteckningar men hoppas förstås att det kommer att gå bra också med framtida kullar. Min absoluta grunddrivkraft, trots allt läskigt som teoretiskt skulle kunna dyka upp, är att ge nya kärleksfulla familjer en vän för livet, för det vet vi hur otroligt mycket det betyder.

Just nu går jag Sveraks nya kurs Uppfödarettan, den är lika gedigen som Campus felinariumkurserna, samt så träffas vi digitalt varje torsdag för diskussioner, vilket är mycket roligt, lärorikt och värdefullt när andra uppfödare delar med sig om sina tankar och erfarenheter.
Att ha ett mål med sin uppfödning, oavsett djurslag, är självklart. Men målet kan ändra sig med tiden, det är trots allt djuren som bestämmer och styr vilken väg man hamnar på. vägen till mitt mål ligger inom en 20 års period, och det är inte säkert jag kommer i mål heller. Den perfekta katten finns inte och man ska ha kul på vägen. I mitt fall så är det Selkirk rex colourpoint med bra ögonfärg; blå. På vägen dit vill jag få fram friska, trevliga och rastypiska katter i alla möjliga färger, korthåriga och långhåriga. Det blir en spännande resa och jag vet inte om det kan ta stopp på vägen, det är en dyr hobby som tar mycket tid, både planering, administrativt och praktiskt, samt mycket känslomässigt krävande. Men katterna ger så mycket för mig, så just nu är detta mest en terapi, något annat att tänka på. Jag kommer alltid ha mina älskade, lockiga vänner ändå, oavsett uppfödning eller ej. Rasen är så underbar, så snäll, charmiga, nöjda och tystlåtna (utom vid löp då) med den underbart mjuka, lockiga pälsen. Ibland kan jag känna sorg, att jag inte upptäckte Sellisar och Britter tidigare och missat tid med dem , då dessa raser är helt underbara i sina personlgheter . De är ju inte klassade som allergivänliga, men jag reagerade på huskatt, ej på dessa raser. Barbro, som är homzygot, verkar funka allra bäst. Jag har även en överraskning på gång, håll koll i början på Mars!

Mitt bästa pälsverktyg är stålkammen, där den bredtandade delen används mest. Mr Jones, som är en Selkirk rex, långhår, har den tjockaste pälsen och kammas dagligen, ibland även med en tovutredare med brett emellan tänderna. Han får lätt tovar just nu, och det är inte skönt att ha, så då klipper jag heller en lite kortare frisyr, så det blir lite mer lättskött, så han är inte snygg nu. Jag rekommenderar inte att klippa katten själv, då man kan skada en katt som inte är still, men jag gör det själv ändå, då jag är ganska van, och så känner jag med fingrarna var toven slutar och huden börjar. Då använder jag en sax för angorakaniner, där spetsen är böjd uppåt, för att minska risken för att råka klippa katten i huden. Sen försöker jag dela toven som är kvar närmast huden, med fingrarna och kan sen försiktigt kamma vidare på den. Man kan ta tovutredningsspray, låta det torka in, så blir det lite mer lättkammat och mindre statiskt. Jag försöker hålla katten nöjd med godis och lek, ibland får man ta det i kortare omgångar, speciellt med yngre katter. Bad 1 ggr/ månad håller pälsen också mer lättskött och tovfri. Barbro har hittills aldrig fått en enda tov, och tappar heller ingen päls. Grodan kan få lite i armhålorna. Peppar peppar förblir deras pälsar såna.
Kommer ihåg en jourkatt jag fick in för många år sedan som var totalt täckt av tovar, han var så rädd, så jag ville inte åka iväg mer honom för klippning, så han skulle bli mer stressad just då. Jag lyckades klippa hela honom med sax, tog lite i taget och redde ut med fingrarna, två veckor tog det innan allt var borta. Han var nog lite äldre och väldigt lugn och tacksam. Sen blev han som en ny katt, glad, frimodig och busig <3

SE*Backtimjans katteri vill önska alla ett gott nytt år och och god fortsättning på det nya året!  Mitt nyårslöfte är att fortsätta med mitt miljö- och kvalitetsarbete i katteriet, vilket innebär att jag hoppas jag kan fasa in pelletsströ och Peeweelådorna alltmer, mer hemmagjorda kattleksaker och ekologiska produkter till dem, samt svensktillverkad kattmat. Avelskatterna ska fortsätta hälsotestas och jag gör allt för att de ska få ett så harmoniskt och kungligt liv, som bara anstår en katt. Jag fortsätter sprida kunskap om katter, deras skötsel, beteende, ger råd och stöd till mina kattungeköpare. Allt för att höja kattens status i samhälle. För mig är katten en så viktig familjemedlem, vän och terapikatt, så de är värda att få ett bra liv och det bästa jag kan ge dem <3

Bamselina flyttade till sin nya familj innan jul, där hon får kattkompisar och jag har redan fått rapport om hur bra det går, vilket är så kul att höra. Saknar verkligen denna knäkatt! Hon kallas för Britta, har ett eget instakonto nu som heter backtimjansbamselina_britta.
Vägde Lillkillen idag; 5,5 kg! Nu är han 9 månader och intresserad av damer, så han har sjungit julsånger och flörtat med Grodan. Han är lika go och kelig som vanligt, så mycket mer har han inte förändrats, annat än att han inte busar lika mycket. Huvudet verkar fullt med tjejer, så dagarna varvas mellan att sjunga och sova. Både Grodan och Barbro har ppiller ännu, men Barbro verkar vara mer på kompisstadiet, kanske för att de lever med varandra 24/7, och Grodan kommer bara och hälsar på på helger och lov. Barbro fyller 1 år i Februari och eftersom hon är så pass stor, hela 4,1 kg, så tänkte jag att det skulle passa med en kull redan nu i vår. Tidigaste tiden för HCM-undersökning i Övik, är i slutet på Mars, så jag funderar på att ta en långresa till Piteå, känns dock väldigt drygt att köra 60 mil i mörkaste, snöigaste vintern. Har inte bestämt mig ännu. 
Grodan har jag ansökt om utparning för, så jag väntar ivrigt på svar från Sveraks kontroll- och dispensgrupp. Mitt mål är att bidra med utökad genbasen för Selkirk rex innan 2026, då det är sista året det är tillåtet med utparning inom Fife. 
Jag har varit ganska lat de här helgerna och mest bara umgåtts med familjen, julmaten har åkt in och ut ur kylskåpet, så idag gjorde vi bara makaroner och frikadeller av julköttbullarna. Det verkar som om det är mest jag som jobbar på att äta upp julgodiset, så nu är det dags för mer hälsosamma tider from nyår. Får se hur det går med det. God fortsättning!

Det blev en sen höstkull, och det gick också bra, även om det är bättre på sommaren, men fri tillgång till grönfoder och örter. Idag har jag gått igenom alla ungarna, då det är dags att skilja dem åt. 3 tjejor som bor kvar med mamma Optima och 4 killar som får bo i egen kupé nu. Det är stora skillnader i kullen på storleken, en del är betydligt mer lättfödda än andra, och de är bättre till fortsatt avel, då det är vitsen med en lantras.
​ Jag har annons på Föreningen Gotlandskaninens hemsida för försäljning till andra genbanker, med genbanksintyg, i övrigt kommer jag inte att annonsera så mycket, då jag inte märker dem. Anledningen är att öronmärkning kräver veterinär, benring måste kollas regelbundet så det inte skaver och chipmärkning är alltför dyrt. I genbanksintyget ingår 3 foton som id, med stamtavla och idnr. Jag vill inte sälja omärkta till sällskap, för det är tydligen en ökad trend att dumpa kaniner man är less på, lite överallt. Just nu finns 1155 kaninannonser på Blocket, korsningskaniner avlade utan mål och mening Då jag tidigare varit SKAF-uppfödare, har jag har alltid tagit tillbaka kaniner som köpare inte vill ha kvar, men det har skett ytterst sällan. Så vill man köpa till sällskap av mig, får man betala chipmärkning  och registrering i Sveriges Kaninvälfärdsförening, vilket gör att ägaren alltid kan finnas, om de råkar rymma, blir stulen osv. Gotlandskaninen kan passa till hoppning men är inget för mindre barn, då de är av den lite sportigare sorten, och blir ca 3-4 kg i vuxenvikt.

Nu blev det tvärkallt, -10 och varken katterna eller jag har lust att vara utomhus. De vill att man öppnar dörren, så de kan kika ut, sen skakar de på tassen, vänder och går in igen. Här är en sommarbild på Madamen/Barbro i kattgården, det är sånt man får leva på nu under vintern; minnen som värmer. Hon har fått tillbaka självförtroendet efter att Mysan flyttat och älskar att leka med Bamselina, hon är så försiktig med henne. (Har fått uppdateringar om Mysan också, hon använder tydligen den gamla vävtapeten i gillestugan hos föräldrarna, som klättervägg och har varit lite orolig i början nattetid, men lugnare nu, kommer och gosar och verkar känna sig hemma. De är mestadels hemma så hon behöver inte vara ensam) Nu är Barbro 9 månader och har blivit ganska stor, större än Grodan. Får se hur det blir nästa år, om hon kommer att få kull före Grodan, som jag tycker kan växa lite till. Jag hade först tänkt ta en kull med Grodan och Mr Jones, men är lite tveksam, får se hur jag gör då han gjort sin HCM-scanning. Det hade varit bra med en utparning istället, för att skapa nya linjer, då Grodans och Madamens far visat sig ha väldigt mycket avkommor. Ingen passande hane finns tillgänglig häromkring just nu, det "tåget" har gått, då måste jag åka till södra Sverige. Det är verkligen inte lätt med uppfödning, planer för långt i framtiden, fler generationer, för hela rasens skull. Så kan tankarna gå (runt runt) för en uppfödare. Men jag behöver proppa huvudet fullt med provparningar nu, och ha famnen full av gosekatter, för att inte bli deppig av kyla och mörker.

Jisses , vad jag måste stålsätta mig, att inte behålla Bamselina. Så fin, go, snäll knäkatt. Men jag vet att jag måste begränsa mig, och fokusera på selkirkrex aveln nu.( Det var nog svårt som kaninuppfödare, då jag hade tre raser, att få till avelsplaner för dem, då är det ändå mindre problem med platsbrist där.)
Idag var det så soligt och härligt, så hon fick vara i kattgården en stund. Det har mest bara regnat i en månad, så det har inte varit läge att går ut.
Så cool tjej, som satt där rofyllt och kollade in fåglarna. Hon är den enda som är kvar nu av Bamsekullen, Brummelisa flyttade igår till Piteå, till ett trevligt yngre par, som ville ha en kompis till sin Britt. De blev kompisar direkt, vilket glädjer mig. Det är nog ganska typiskt Britten och Selkirk rex som raser, att vara social och acceptera kattkompisar. Det finns ju undantag förstås och hormoner kan spela in. Men det jag hittills sett hos dessa raser, är att de är lugna, tysta och tålmodiga, så de funkar bra i flock, åka bil, på utställning, vara innekatt (med utevistelse i kattgård/sele.
Bamselina är faktiskt den enda hittills som överhuvudtaget jamar riktigt. Vi kan sitta och småprata då jag pysslar med något i köket, hon svarar på tilltal inifrån sin kattgrotta, där hon har koll på läget. Annars kuttrar, småpiper eller liksom bräker de som högst. Undantaget vid löp, då hörs det ordentligt. 
​Nä, nu måste jag ta tag i att uppdatera annonser, det här går ju inte!